fundering

det är lite knepigt att jag inte har blivit rädd för att hoppa, och allmänt också. med tanke på hur mycket jag har ramlat av det senaste 3åren.

visst jag har varit rädd när jag har ridit cardinal. men inte så att jag har övervägt att sluta rida totalt. tanken har funnits där massor med gånger, att jag ska sälja Cardinal och köpa någon som är mer rutinerad och äldre.

men jag kan inte tänka mig att leva utan honom, inte än, på ett bra tag. vi har inte fått våran tid och inte nått till de målen jag har satt upp inne i mitt eget huvud.

vissa dagar, stunder, har jag bara hatat honom, men vilken hästägare har inte gjort det mitt under ett ridpass när det som gick så hiiimla bra föregående dag, bara inte vill funka?
när det känns så och man tänker tillbaka på föregående tävling, skogstur, träning, eller kanske bara en stund när man bara stog i boxen då allt funkade kanon, hästen lyssnade hoppade som en gud eller bara var allmänt mysig. vad gör det då att ett, två eller kanske tillochmed tre pass på en vecka går uselt? alla kan ha dåliga dagar, nobody's perfect!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0