amandaochemmas

kommer det en liten text om hur vi fick tag i Cardinal.

Jag började känna redan i slutet av 2007 att Silver inte ’räckte till’ det låter jätte taskigt, men så var det. Jag ville komma framåt i min utveckling, eftersom Silver ”bara” kunde gå upp till LB (90) och jag ville vidare, satsa på högre mål, jag inte kunde nå med honom.

Vi började diskutera vad jag skulle leta för häst och det var både d-ponny och häst som diskuterades. Pappa tyckte d-ponny för att jag inte skulle ”hoppa över” massa år på ponny. Och mamma och Anders (tränare) tyckte att jag skulle satsa på stor häst, jag själv visste inte riktigt vad jag ville men kom senare på att med ponny kommer man ingenstans. Så vi bestämde oss för att börja leta efter stor häst. En häst som var utbildad kanske hade gått 120 hoppning och kunde lära mig och inte tvärt om!

Men sen rann de hela lite ut i sanden och det blev inget av det jag fortsatte med Silver och var ganska nöjd med det så, ja, det hände inget helt enkelt. Sen fick Anders reda på att det fanns en häst efter Cardento nere i Skåne hos en han kände där. Det enda vi fick veta om hästen var att det var en valack och att den var ca 155-7cm.

Det blev en liten ”impulsresa” ner till Skåne. Vi kom ner och åkte ut till stallet efter lite guidning från Anders som redan var där nere så hittade vi till dit. Jag fick då hjälpa till att ta in hästarna, då fick jag även veta vad hästen hette – Cardinal. Fick leda in han från en jätte lerig hage och han kunde verkligen inte gå i min takt utan skulle helst dra och jag kommer ihåg att jag kände mig jätte osäker och att det kändes som att han skulle dra omkull mig på vägen in, men jag överlevde! ;) väl inne i stallet tog vi av täcket och den hästen man såg där är inte samma häst man ser nu! Inga ryggmuskler och alldeles för smal – så att man såg revbenen lite. Vi borstade han lite och sen sprang dom iväg på jakt efter en sadel som skulle passa – väl planerat… dom hittade en i alla fall och vi tog in han i ridhuset där ägaren skulle rida han först. Hon hade då både spö och sporrar. Hon red en liten stund och varje gång han gick förbi dörren stack han för att det skvätte på plåten och hon gjorde inget för att förhindra det! vad jag tyckte så gick han i övertempo hela tiden, något han har ganska lätt för, men det är bara att göra halvhalter så går det super! Hon hoppade även lite, jag kommer inte ihåg så mycket mer än att han sprang mot hindren och hoppade lite eftersom det inte var så högt och sen drog rätt mycket efter hindret och sen kom han ju till dörren och där stack han och var jätte rädd

Sen blev det ju min tur att rida, jag var verkligen jätte nervös för jag hade ju knappt ridit storhäst och absolut inte en 5åring och sprang som bara den. När jag skulle hoppa upp frågade ägaren om jag ville ha spö och sporrar ”eftersom han kunde bli lite busig” jag tackade nej eftersom jag hade sett hur han var och jag tyckte inte att jag behövde ha något mer som drev på honom än mina skänklar. Dom sa även till mig att jag inte skulle rida för nära dörren som gruset skvätte upp på så ridhuset, som redan var jätte litet blev ännu mindre och på en häst man inte har suttit på innan så var det inte så lätt att snurra runt… Från själva ridningen i ridhuset kommer jag inte ihåg så mycket mer än vilken känsla det var när jag gick på en liten volt i ett hörn och han började jobba under sig och fick fram liite av det steget han har idag och när jag gick över några upphöjda bommar – som i mina ponnyögon såg gigantiska ut ;) – Sen gick vi ut och jag skulle rida lite på ridbanan travade runt några varv och det gick helt okej, sen när vi skulle tillbaka upp till stallet var det en backe upp och halvvägs upp så får hästen något knäpp och börjar bocka/sparka bakut/galoppera upp för backen, runt ridhuset och fram till stallet. (Nu efter lite mer än tre år har jag lärt mig i vilka situationer han gör så och hur man ska göra för att stoppa ”utbrotten”.)

Vi sov över hos Anders den natten och dagen efter åkte jag och red igen. Vilket gick lite bättre. Kommer inte ihåg vad jag gjorde eller något..  några veckor senare åkte vi tillbaka ner till Skåne och hämtade hem honom.

Nu, 3,5 år senare har jag ångrat mig tusen och åter tusen gånger. Men lika många gånger har jag varit så otroligt glad över att jag har honom.  Jag älskar den här hästen över allt annat, och det är så otroligt kul att veta att det mesta han kan har jag lärt honom och vi har lärt oss tillsammans. Vi är så sammansvetsade att jag vet precis vad han ska göra flera sekunder innan han gör det.

- när jag hade haft han i 6mån.